Att deklarera

När jag kom hem låg plastkuvertet med årets deklarationshandlingar på hallmattan. Det där sliter man ju upp snabbt, särskilt om man tror sig ska ha pengar tillbaka. Det ska jag ha, det känns bra. Nu för tiden kan man ju deklarera på en massa olika sätt, stämmer uppgifterna så är det bara att meddela Skatteverket så är det klart. Jag skickar SMS, det tycker jag är smidigt. Så strax efter kuvertöppnandet så hade jag deklarerat klart.

Foto:Google

Jag vet inte hur länge ni läsare varit med, med de som är min ålder minns ju hur man gjorde förr. När det var dags för deklaration var det ångest på hög nivå. Man fick på blanketten, fylla i alla uppgifterna själv. Allt! Inkomster, räntor, avdrag...hela baletten var man tvungen att fixa själv. Då var det dessutom så att deklarationen skulle vara inlämnad senast den 15 februari så det var lite bråttom.

När jag var liten så minns jag att min pappa brukade hjälpa äldre släktingar att deklarera. Så här minns jag det, pappa kanske har en helt annan uppfattning. Under ett par helger i slutet på januari och i början på februari så åkte pappa runt till de här äldre släktingarna och hjälpte till. Ibland kom dom hem till oss. Jag fick åka med minns jag och det var jättetråkigt för de satt bara där vid köksbord och höll på med papper och blanketter. Men de här släktingarna var så tacksamma för pappas hjälp att de betalade honom lite grand för besväret. Så eftersom jag var så snäll och inte tjatade (?) medans de vuxna var tråkiga så fick jag pengarna. Det var värt det kan jag lova. Dessutom bjöds det ju på kaffe och en massa hembakat och det säger inte en uttråkad 5-åring nej till.

Foto:Google

Ibland var det bättre förr, ibland inte...

Dela gärna min blogg om du tror att nån du känner vill läsa.

E-posta mig på: inifranochut@outlook.com

Gilla Inifrån och ut på Facebook HÄR (LÄNK)