Så jäkla läskigt!

Snart är det dags!

Jag ska börja träna själv. Jag kan ju inte träna med PT resten av livet...eller jo det kan jag visst...fast nån gång måste jag släppa taget. Stefan ska dessutom ha semester snart och då passar det bra att börja träna själv. Jag måste bli vuxen på gymmet så att säga. 

Idag började PT-Stefan och jag att sätta ihop program som jag ska kunna göra själv. Övningar som jag vet hur jag ska klara tekniskt och därför känner mig trygg i. En slags invänjning, som för ett barn på dagis.

Ni kanske undrar varför det här är ett så stort problem. "Alla människor" tränar ju själva på gym. Jo jag vet. Dom gör det och jag försöker hämta styrka där. Men nu handlar det här om mig. Den tjocka tanten som med svår ångest klev in på det där gymmet i slutet på augusti förra året. Som kände mig så felplacerad som det bara gick. Som fått bygga självförtroende med hjälp av Ian och Stefan och alla andra fantastiska som jobbar där.

Men ändå, inners inne bor den där tjocka tanten kvar i en liten del av mitt inre. Hon ska inte glömmas bort, men jag ska jobba med henne nu så att hon inte försöker ta så mycket utrymme.

Foto:Privat

Imorgon ska vi fortsätta och göra ytterligare ett program. Meningen är att jag ska ha två program att varva mellan och jag ska kunna byta ut övningar mellan programmen om jag vill. Vi ska öva in de där programmen så att jag ska känna mig supersäker. Visst kommer det gå...det är mina hjärnspöken som är svårast att hantera och dom kan bara jag jobba med.

Efter semestrarna kommer jag fortsätta att träna med Stefan kanske en gång i veckan eller var fjortonde dag.  Jag kommer vilja finslipa teknik och lära mig nya övningar. Så helt gymvuxen kanske jag inte behöver bli ändå...