Vilken kick!

När jag började träna för ett år sedan drygt sa min kompis C att jag borde följa med henne och prova kickboxning. Ja-a då, sa jag och sen dess har hon tjatat. Inte dagligen, men då och då, tillräckligt för att ge mig dåligt samvete för att jag faktiskt lovat.

Förra veckan träffades vi i ett annat sammanhang och frågan kom förstås upp igen. OK sa jag, vi bestämmer en tid annars blir det inte av. Igår kväll var det dags. Jag var så nojig innan. Jag överöste C med frågor om allt mellan himmel och jord och gällande kickboxning och sånt som eventuellt hör till och kanske om sånt som inte hör till alls. Men jag var så nervös och spänd och jag fick nog nån panikattack i rena förskräckelsen innan. C är dock en lugn och sansad person som verkade ha full förståelse för min skräck så hon förklarade allt mycket pedagogiskt innan så när vi väl kom dit kände jag mig faktiskt lite förväntansfull.

Vi var där ganska tidigt vilket var bra för då kunde jag sitta i lugn och ro och kolla in gruppen före. Det passet var inget nybörjarpass vilket jag skulle på men det var ändå kul att se hur det går till. Plötsligt kändes det till och med som om jag trivdes där.

Foto:Privat

Till slut drog vårt 70 minuter långa pass igång. Jag och C höll oss i en hörna. Vi värmde upp, vilket bara det var tufft. Sen skulle vi börja sparkas och slåss. Det var så jäkla tufft, men så vansinnigt kul. Mitt i höll jag nästan på att rasa ihop av trötthet men jag kom igen. Jag fick mjölksyra i magen och krampvarning mellan skulderbladen. Jag utsatte kroppen för rörelser som jag aldrig gjort förut. Vi svettades som grisar över öppen eld och sminket hängde som krigsmålningar i ansiktet. Jag är skinnflådd på tårna efter sparkarna mot mittsarna (stora läderkuddar som man har som skydd när man blir sparkad på).

Men det var en sån fantastisk kick. Jag har varit speedad av det enda tills nu i eftermiddag. När vi snackade efteråt jag och C så var jag lyckorusig och jag kom på att jag faktiskt varit helt koncentrerad på bara kickboxning i 70 minuter. Jag hade inte under hela den tiden ägnat något annat en tanke. Det var en skön känsla för mig som annars har 100 tankar på gång samtidigt.

Jag kan verkligen rekommendera kickboxning för ADHD-folk. Andra också förstås. Men ADHDn fick sig en käftsmäll under den där dryga timmen.

Tack C för enträget tjat. Om jag ska göra det igen? Antagligen, men inväntar träningsvärken innan jag bestämmer mig definitivt. Den bör komma smygande inatt nån gång...lite orolig är jag.

Dela gärna min blogg om du tror att nån du känner vill läsa.

Gilla Inifrån och ut på Facebook: https://www.facebook.com/barbroainifranochut?ref=hl