Min hjärna och kanske din

I måndags började jag skriva det här inlägget men något kom emellan och sen blev det inte av att jag skrev färdigt. Sen dagen efter, på tisdagen, när jag var så glad för att det gått så himla bra på träningen så tyckte jag plötsligt inte att det var så viktigt längre. Men jag hittade inlägget nu och kom på att jag faktiskt sagt att bloggen även ska handla om min psykiska hälsa och att jag nog ändå ska skriva färdigt om hur det var. Det är bra med distans men jag glömmer ibland hur illa det har varit när det kommer en bra dag igen. Det har varit ett problem under hela min utredningstid att de bra dagarna överskuggar de dåliga och jag är bra på att förtränga.

Så här var min måndag (och många andra dagar)

Ni vet när man kommer att tänka på något gammalt minne. Att man ser bilder och minns känslor men att det ändå känns väldigt avlägset, bilden blir grynig i huvudet på nåt vis, med dålig färg som på färgfoton från 60-70-talet. Det är ingen tvekan om att det är ett minne liksom. Eller det kanske bara är jag som ser det på det sättet? Nåja, jag tror alla har sin egen bild av minnen. Oavsett så vill jag att ni funderar på hur det känns att tänka på minnen, vilken bild får ni i huvudet?

Bild:Google

För ibland så kan jag få exakt samma känsla fast det rör sig om sånt som händer nu. Jag sitter på jobbet och kan plötsligt för en liten stund få en känsla av att jag befinner mig på avstånd. Att det som händer precis nu upplevs som ett gammalt minne. Jag stod vid bussen häromdagen och tänkte på min träning och då kändes det plötsligt som om träningen var något gammalt minne min hjärna letat fram. Det kändes så avlägset. De här dagarna ska jag inte fatta några viktiga beslut. Varken hemma eller på jobbet. För det blir aldrig bra. Efteråt begriper jag inte hur jag tänkt. Så i måndags lät jag bli det. Jag börjar lära mig trots allt.

Foto:Google

Nu är det kanske någon som vet vad jag pratar om och det skulle vara skönt att få veta om det finns fler som känner igen sig. Eller så tänker ni allihop att jag håller på att bli komplett galen. Vilket också kanske är sant. Men jag tror att det är min ADHD som plötsligt lägger undan saker åt mig. Eftersom allt som händer mig, allt som pågår, ständigt är en lika stark upplevelse i mitt huvud. Det snurrar runt där utan att jag kan sortera eller kategorisera. Det går inte för mig att tänka att jag tar det där sen, för då ligger det där och bråkar med mig precis lika mycket som det som är viktigt som måste göras nu. Jag kan dämpa det här genom att skriva listor. Men när den här känslan kommer att huvudet behandlar aktuella saker som något avlägset minne är jag chanslös. Jag vet inte hur jag ska hantera det eller hur jag ska få bort det.

Nu med facit i hand vet jag att känslan var borta redan dagen efter. Men jag försov mig och natten var väldigt underlig. jag drömde konstigt och hade noll koll på läget när jag vaknade, inte ens kedjetäcket var till hjälp. Tvärtom, jag tyckte det var i vägen. Det tog ovanligt lång tid att få grepp om situationen.

Bild:Google

Men oavsett så är det nuförtiden så att jag försöker analysera mer och sätta ord på det jag upplever inne i huvudet. Mest för att kunna beskriva bättre den dagen jag kanske behöver söka vård igen. Jag vet ju inte vad som kommer hända mig framöver. Är jag en tickande bomb som kan explodera i depression när som helst eller är det något jag kan påverka. Jag tror både och. Min ADHD finns ju där och kan endast dämpas med medicin vilket jag provat men tyvärr inte kunde fortsätta med. Det kan ni läsa om här (LÄNK).

Bild:Google

Just nu är min ADHD starkare än vanligt. jag upplever mer frustration och mer hyperaktivitet i hjärnan. Jag känner mig mer speedad och är därför mer benägen att irritera mig på småsaker. jag är väldigt okoncentrerad och märker att jag har noll fokus. Det jag lärt mig då är att vila, vila, vila och sova mycket om det går. Förr gav jag efter för hypern (det händer fortfarande men nu vet jag varför) och allt blev värre. Om jag vilar bort det går det över utan att jag dessutom är helt slutkörd vilket alltid var resultatet förut. Med depressioner som följd. Ibland långa, ibland lite kortare.

Är det någon som känner igen sig?

Dela gärna min blogg om du tror att nån du känner vill läsa.

E-posta mig om du vill berätta något eller ställa frågor utan att skriva i kommentarsfältet: inifranochut@outlook.com
Gilla Inifrån och ut på Facebook: https://www.facebook.com/barbroainifranochut?ref=hl