Barbro 2.0 - tredje och sista delen

Hösten gick och mitt i där nånstans sa Ian att han skulle åka på semester i 10 veckor i slutet på oktober. Va? Vad menar han med det? Vem har semester i 10 veckor? Hur skulle jag nu klara mig. Jag fick katastroftankar direkt och tänkte att nu kommer allt gå åt helvete och jag kommer bli en tjock tant igen.

Men Ian ordnade förstås så att jag fick en ny PT. Det blev Stefan som jag har fortfarande idag. Han hade ett helt annat upplägg när det gäller träning och jag var helt förvirrad ett tag, men det gick över. Vi tränade och det flöt på. Jag gick ner i vikt i lagom takt och allt var härligt.

Foto:Privat (december 2012)

Men så kom julen. Stefan skulle resa bort i två veckor. Vi gjorde något slags program så jag skulle kunna träna själv. Men ingen av oss insåg att jag nog inte var redo för det. Jag klarade inte av att gå till gymmet själv. Så när Stefan var borta gick jag mina morgon -PW (nästan alla dagar) men satte inte min fot på gymmet. Jag mådde superdåligt psykiskt. Jag kände mig helt värdelös som inte klarar att gå till ett gym själv. Många av övningarna kunde jag dessutom göra hemma men inte ens det gjorde jag. Jag var väldigt elak mot mig själv. Dessutom finns det alltid människor omkring som ska tala om för en att man är larvig och borde klara sig själv osv. Många undrar om jag ska träna med PT hela livet? När man då rör sig på sin egen bottenvåning tar man lätt åt sig av andra. Det var så illa att jag kände att en riktig depression låg och lurade runt hörnet.

Foto:Google

Men det var just hotet om en depression som fick fart på mig. Jag blev så rädd att bli liggande igen att jag tog mig i kragen. Jag mailade med Stefan under helgerna och talade om hur illa det gick och han frågade varför jag inte kunde vara nöjd med det jag åstadkommit istället för att klanka ner på mig själv när det inte går lika bra. Ja, varför kan jag inte det?

Jag tog mig en rejäl funderare:

Varför gör jag det här?

Vad är det jag vill?

Vad är mitt mål egentligen?

Det blev plötsligt lätt att konstatera att de luddiga mål jag haft när jag började hade förändrats. Jag ville gå ner i vikt och bli lite starkare. Plötsligt insåg jag att jag kan så mycket mer. Bygga muskler. Bli bra på att träna och göra nya saker. Laga god och nyttig mat. Inspirera andra.

Foto:Privat (Stefan och jag)

Så när Stefan kom tillbaka hade jag det klart för mig. Nu ville jag sätta fart. Jag ville träna oftare. Utmana mig mer, se hur långt jag kan ta mig själv. Dessutom fanns ett långsiktigt mål...väldigt långt borta...att jag skulle börja träna själv nån gång. Så vi satte igång. Jag började träna fyra gånger i veckan och bestämde mig för att börja experimentera lite mer med maten. Jag bestämde också att det var dags att börja hitta balansen i livet för att få allt det här att fungera utan att bli extrem åt något håll.

Så för att få koll på mig själv och kanske kunna hjälpa andra så startade jag den här bloggen i slutet på januari. Både för att kunna berätta om mitt psykiska mående och min ADHD och för att kunna berätta om min träning och min mat.

Och resten, som man säger, är historia...

Dela gärna min blogg om du tror att nån du känner vill läsa.

E-posta mig om du vill berätta något eller ställa frågor utan att skriva i kommentarsfältet: inifranochut@outlook.com
Följ mig på Facebook: https://www.facebook.com/barbroa