Ner-upp, mörker-ljus, panik-bubblande glädje

I morse skrev jag en status på Facebook att jag älskar mitt liv. Just då gjorde jag det...eller det gör jag ju för det mesta. Nästa sekund tänkte jag ta bort den för jag tyckte att jag ljugit. Sen kom jag att tänka på vad det var som gjort att jag skrev den där statusen och då älskade jag mitt liv igen så den fick stå kvar.

Foto:Google

Så där håller det på. Det är värre än vanligt just nu. Upp och ner, upp och ner i ganska tvära kast och korta intervaller. Jag blir lite trött på det.

Det händer ganska ofta när jag är med om något kul att livet känns nästan maniskt bra och däremellan blir det lågvatten. Inga lagom dalar och toppar liksom.

Foto:Google

Panikattackerna är tillbaka också. Det känns som om bröstbenet böjer sig inåt och nästan kväver mig. Jag måste ta djupa andetag för att inte tuppa av. Dom började smyga sig på mig under första semesterveckan och sen har de kommit och gått. Jag gillar dom inte...naturligtvis, vem gör det? Men psykolog A har lärt mig att inte vara rädd för dom och hon ville ju till och med att jag skulle välkomna dom så att de inte känns så hemska. Jag har inte kommit så långt att jag vill välkomna dom, men tänker varje gång på det hon lärde mig. Fast jag tycker inte om det, för jag kan inte styra över det. Mitt behov av kontroll gör det antagligen värre men jag kan inte göra något åt det just nu.

Mellan attackerna tänker jag på allt fantastiskt som jag har mitt i liv. Allt jag åstadkommit med mig själv med mera. Jag har så mycket att vara glad över och det är jag också. Men min psykiska hälsa verkar leva sitt eget liv.

Jag har också kommit på att om det inte vore för min ADHD så skulle mitt liv antagligen varit mycket tråkigare. Ofta tänker jag inte efter innan jag gör saker. Det blir oftast bra och ganska galet. Om jag tänkt efter innan och varit lite förnuftig så hade jag nog inte varit med om lika mycket kul. Här finns inget att ångra.

Foto:Google

Som det som hände i morse som gjorde att jag skrev den där statusen. Då jag kände sån där bubblande glädje att inget kunnat ändra på det....så nu har jag bestämt mig...statusen får stå kvar...även om jag inte alltid älskar livet lika mycket som just då.

Dela gärna min blogg om du tror att nån du känner vill läsa.

E-posta mig om du vill: inifranochut@outlook.com