![]() |
| Foto:Google |
Jag grät en skvätt av glädje när jag fick det där men samtidigt känns det som ett enormt ansvar. Fast när jag tänkte lite mer på det kändes det helt okej. För jag vet att det är ett ansvar jag kan axla. Jag har ju förändrat mitt sätt att leva för alltid. Det vet jag.
Ibland får jag frågor om mat. Vad jag äter, vad hemligheten är. Jag försöker svara så gott det går, för det finns ingen hemlighet. Det är ingen särskild diet jag följer. Det är bra mat utan tillsatser. Ni kan läsa om hur jag tänker kring maten här (LÄNK) Häromveckan blev jag tillfrågad av en nära vän om jag kan hjälpa till att "prata mat". Han har en närstående som vill gå ner i vikt och dom vet inte vart dom ska börja.
![]() |
| Foto:Google |
Jag tar allra ödmjukast emot dom här förfrågningarna därför att jag innerst inne inte riktigt förstår att jag kan hjälpa någon annan med träning, vikt och mat. Jag som för mindre än ett år sen var en otränad, tjock och fysiskt nedbruten "tant". Jag hänger inte helt med här men blir förstås väldigt glad och stolt. Jag har börjat fundera på att lära mig mer om mat för att kunna hjälpa mer. Jag ska låna böcker att läsa och sen se om det finns nån bra kurs jag kan gå. Om folk vill ha min hjälp så vill jag kunna hjälpa. Vad jag själv äter är inga problem, men att sätta ihop ett kostprogram och ge råd till någon annan kräver lite mer kunskaper.
![]() |
| Foto:Google |
Men det jag inte vet hur jag ska kunna förmedla. Det som jag önskar mest av allt att jag kunde förklara för den som vill göra förändringar. Det är den där kraften som några få gånger i livet drabbat mig och som gör att jag förstår att en förändring måste ske och att det bara är helt naturligt. Att det inte finns några alternativ. Jag bara vet!
Den där kraften och oåterkalleliga viljan har drabbat mig fyra gånger i livet. De två första hade med min familjesituation att göra och de kommer jag inte berätta om här och nu. Den tredje gången var när jag 2005 bestämde mig för att sluta röka och snusa. Plötsligt bara förstod jag att det var dags. När jag väl slutat var det ju lite motigt i början, men det fanns aldrig någon tvekan om att hålla fast vid beslutet. Folk har frågat om jag provat att röka efter det. Jag förstår inte ens frågan, varför skulle jag prova? Jag har ju bestämt mig!
Samma var det när jag förstod att jag måste börja träna och äta annorlunda om jag inte ville hamna som ett kolli inom vården i framtiden. I början var det motigt och ovant men jag har ju bestämt mig!
![]() |
| Foto:Google |
Alla gångerna har jag kommit till den här insikten har jag låtit en tid av mental invänjning starta processen innan jag sätter igång på riktigt. Det har tagit två till tre månader ungefär. Det har varit en viktig del då mitt största motstånd sitter i huvudet och ingen annan stans. För mig har det inte fysiskt varit ett problem att varken sluta röka, sluta snusa eller börja träna och äta rätt. Men jag har fått jobba hårt innan med min mentala inställning. Att få mig själv att förstå att jag kan och att det är viktigt för mitt liv.
Nu har jag kommit så långt med mig själv att jag kanske ibland ser glimtar av mig själv görandes nästan precis vad jag vill. Jag kan göra precis vad jag önskar för jag har bara ett liv och det tänker jag göra det bästa av.
Jag märker när jag skriver att jag inte får fram helt vad jag menar, det är så svårt att förklara. För jag vill inte vara en ryggdunkande, hurtig typ som berättar att det är lätt att förändra. För det är det inte, men förändringen måste komma inifrån en själv. Det är bara jag själv som kan förändra. Men inspiration och hjälp ska man hämta utifrån. Så om jag dessutom kan hjälpa och inspirera då har jag lyckats dubbelt.
Om jag bara bestämmer mig!




Å vilken vacker blogg du har. Inspirerande inlägg! Du sprider verkligen hopp, pepp och genuinitet. Äkta. Så roligt att läsa om dina steg mot förändringar som inte alls är enkla. Fortsatt lycka :)
SvaraRaderaTack! Vad glad jag blir :)
RaderaKram