Vad är jag - vad är ADHD?

Jag försöker lista ut hur jag fungerar. Vad som är jag och vad som är min diagnos. För det är ju så att man inte får sätta likhetstecken mellan sig själv och diagnosen. Jag är inte ADHD, det är något jag har. Man är ju inte MS till exempel, det är något man har. Eftersom jag var någon innan jag fick diagnosen så gäller det att hålla fast vid det.

Men när det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så är det ju förstås svårare att veta vad som är vad. En fysisk sjukdom är ju lättare att särskilja från din personlighet.

Klicka för att läsa om NPF (länk)

Sen jag fick min diagnos har jag funderat mycket på det där. Jag ifrågasätter och analyserar mitt liv genom att fundera på olika saker jag gjort eller sagt. Hur jag agerat i vissa situationer och hur jag tänkt.

Vad är jag - vad är ADHD?

Klicka för att läsa om ADHD (länk)

Om jag ser till mig själv - vilket är det enda jag kan - så tror jag min ADHD inte är så svår. En sexa-sjua på en tiogradig skala ungefär. Det här innebär att när jag inte har så mycket omkring mig så visar sig inte min ADHD lika mycket. Det flyter liksom på ändå. Att det är kaos i huvudet och att jag har svårt att fokusera blir inte lika intensivt om jag har färre saker att tänka på. När man är ung, inte har barn, fortfarande bor hemma osv så blir det ju inte så svårt att rodda hem livet. Kaoset fanns där, jag hade svårt att ta till mig det jag skulle lära mig i skolan, men det gick på något vis ändå. Jag kom på andra sätt.

Men i takt med att livet rusade på så blev det värre. När jag fick mer saker att ta ansvar för så började mina svårigheter visa sig mer och mer. Men jag har uppfostrats så att man sköter det man ska sköta. Det fanns inte på kartan att komma för sent eller att inte betala en räkning i tid. Så jag gjorde allt det jag skulle, men jag mådde skit. Jag blev mer och mer stressad, jag hade svår ångest för ogjorda saker och depressioner kom och gick. Men är man "duktig" så visar man ingenting, man biter ihop och jobbar på. Men till slut har ju mitt psyke ifrån. 2006 kom den första långa depressionen som jag var sjukskriven för. Om jag vetat tidigare att jag har ADHD så hade jag kunnat förhindra de depressioner som kom och gick, både de korta och långa. Jag hade kunnat be om hjälp och förhoppningsvis fått förståelse, både från mig själv och andra, för att jag med stora svårigheter klarade av livet precis. Jo, jag gjorde det jag skulle, men det kom ju surt efteråt.

Men sen har jag funderat på andra saker. Att det inte alltid funnits ett mönster i de sätt på vilket mitt psyke reagerar. Till exempel ibland har jag så mycket energi och ork och speed i kroppen att jag kan hålla massor med bollar i luften och allt bara flyter på. Andra gånger blir jag super-deppig av att jag måste göra något så simpelt som att komma iväg till jobbet.

Jag pratade med min utredande psykolog om det här och hon hade också uppmärksammat att jag inte helt föll in i ADHD-mönstret hela tiden. Hon sa att hon tyckte att jag även har manodepressiva drag. Eller Bipolär sjukdom som det heter. Hon ville utreda mig för det och jag skulle börja skriva ner vilka perioder jag känt mig på supertopp och vilka perioder jag varit osunt deppig.

Klicka för att läsa om Bipolär sjukdom (länk)

Det blev aldrig så, hon slutade på mottagningen efter att jag fått min ADHD-diagnos. Jag blev aldrig kopplad till någon ny psykolog och allt rann ut i sanden. Men nu har jag börjat fundera lite på det där. Jag tror inte att man med lätthet kan sätta en Bipolär-diagnos på mig. Men jag tror definitivt att jag har drag av det. Just nu är jag inne i en, för mig, manisk period. Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns. Men det som snurrar runt i skallen och är ett väldigt jobbigt ADHD-drag är just nu kreativitet och energi för mig. Det känns som jag kan klara precis vad som helst och gärna tio saker samtidigt. Men jag blir väldigt trött, både fysisk, men också psykiskt. Jag blir väldigt trött på mig själv.

Om ni läser vad som står om Bipolär sjukdom så kommer ni som känner mig inte känna igen mig i det där. Och det är antagligen helt riktigt, för jag känner inte själv igen allt. För mig känns det som jag har symptomen men att mina toppar och dalar inte blir lika höga och djupa som för dem med diagnosen.

Så jag kanske har en fyra-femma på en tiogradig skala.

Men jag har lärt mig något väldigt viktigt genom att läsa och lära mig om allt det här. Jag måste hejda mig. Jag måste förstå att det inte håller i längden. Jag måste försöka plana ut mig, spara på energin så att den räcker hela vägen. Det är inte lätt och jag är osäker på om det ens går. Men bara genom att vara medveten gör att det inte blir lika kaosartat varje gång. Jag blir inte överraskad på samma sätt som förut. Men framför allt så har jag accepterat för mig själv att jag har en funktionsnedsättning som begränsar men också berikar mitt liv.

Bild:Hemmagjord