Jag är tillbaka!

Hej alla igen!

Jag tog en välbehövlig paus och nu har jag i några dagar gått och varit sugen på att berätta saker igen. Som att vi har planerat julafton så långt det går, eller att min träning går jättebra och jag känner mig supermotiverad, eller att har problem med det faktum att jag inte vet på morgonen om broddarna ska på eller ej. Massor med saker bubblar i huvudet. Men jag ska fokusera på en annan sak som inte har med något av ovanstående att göra alls. Min ADHD.

Jag har funderat mycket på den de senaste dagarna. Jag är lite nonchalant mot mig själv och de problem som min ADHD faktiskt medför. Jag har så lätt att själv skämta bort typiska ADHD-symptom. Det är lättare att göra det än att faktiskt förklara hur jäkla svinjobbigt det är ibland. Hur röran i huvudet kan ge sån ångest för att jag inte på något vis kan få ordning. Hur dåligt jag kan må om det är mycket folk och rörigt omkring mig. Eller när det är många ljud på gång, folk som pratar och maskiner som surrar samtidigt som det är musik på och trafiken hörs genom fönstret. Det kan blir så påfrestande att jag vill skrika åt folk att vara tysta (vilket också hänt, förlåt, men just då kan jag inte förklara på ett lugnt och sakligt vis) eller så vill jag bara gråta och gömma mig. Men jag biter ihop, för jag har inte riktigt hittat sättet att hantera det här. Får man säga till folk att det är på det här viset? Får man beklaga sig över sin situation? Är det okej att kräva förändring hos andra för att jag ska må bättre? Är det okej att andra skakar lite på huvudet och tycker man ska skärpa sig lite? Är det okej att folk säger att dom också antagligen har ADHD för att de känner igen något man berättar om?

Det går runt en del skämtbilder om ADHD på sociala medier, och de kan vara ganska kul och ha väldigt stor igenkänningsfaktor. Men ibland känner jag att de där bilderna förringar vad det faktiskt handlar om. Jag fick häromdagen en fråga om det som illustreras på bilden nedan är så som det känns? Ja, jag svarade seriöst att det faktiskt är så. Mer än man kan ana. Och det är inte roligt när det är så, det finns ingen humor i det alls faktiskt. För när man inte kan få ro att sova för att ens hjärna lever ett eget liv som man inte kan styra, då är det jobbigt.

Bild:Nån humorsida på FB

Jag blir däremot så himla glad när folk frågar och tar det på allvar, tack Camilla. Jag fick en present av vän för nån vecka sen. Ett armband. För mig betydde det så mycket för det fanns en sån respekt i den gåvan. Tack Jessica.

Foto:Privat (och lite suddigt då det är svårt att
ta foto på sin egen arm)

Jag vet inte själv. För mig handlar livet efter diagnosen väldigt mycket om att se tillbaka på livet före diagnosen och försöka förstå vad som var vad. Jag kommer på ganska mycket som hänt bakåt i tiden som jag direkt kan koppla till ADHD. Andra saker inte.

Visst ska man kunna skämta om allt, det är jag nästan först att skriva under på. Men man får aldrig glömma allvaret i det man skämtar om.

Om du tror att du har ADHD kan du kolla upp vad 1177Vårdguiden (LÄNK dit) säger om saken. Om du känner att du mår dåligt av att du har de flesta av de här symptomen så har du kanske ADHD och då ska du be att få en utredning om du känner att du vill ha hjälp.

Gilla Inifrån och ut på Facebook HÄR (LÄNK)