Barbro 1.0 - när jag kom igång

Sommaren kom och gick och jag insåg att dagen för mitt nya liv närmade sig. Jag hade förberett mig mentalt så mycket det var möjligt och viljan var om möjligt starkare. Jag hade lyckats intala mig själv att det här nog var något jag skulle kunna göra.

Bild:Google

Den 8 augusti 2012 bestämde jag mig för att det var dags att gå till Balance gym (LÄNK) och bli medlem. Jag hade ringt innan och visste hur det fungerade på ett ungefär. Jag valde det för att det ligger nära där jag bor. Jag hade en tanke om att om jag tränar där ska jag byta om och duscha hemma. Men när jag stod där utanför hade jag sån fruktansvärd ångest. Jag kan inte ens förklara hur det kändes. Det var som om jag var på väg till en plats som inte var för mig. Dessutom blev jag helt perplex när jag gick in genom porten för där fanns gymmet bakom glas på båda sidorna men tillstymmelse till ingång fanns inte. Jag var på väg att vända. Tur att min vilja var så stark så att jag ändå stod kvar. Idag kan jag inte ens begripa varför det blev en sån panikkänsla, men till alla er som kanske är på gång att börja på gym kan jag säga att paniken går över. Det visade sig efter några lugnande andetag att jag skulle gå upp för en trappa. Där var ingången och receptionen.

Där möttes jag av en jättetrevlig tjej som hjälpte mig att teckna avtal och berättade hur det fungerar där på Balance. Jag hade också fått för mig att jag skulle bli skeptiskt bemött men så var det inte. Även här med facit i handen var det ju ett korkat sätt att tänka på, men har man noll självförtroende på okänd mark är det lätt att tänka så.

Foto:Privat

Jag hade tänkt att jag skulle träffa en personlig tränare. Det ingick två gratistimmar med en PT. Sen hade jag tänkt att kontakta typ en dietist som skulle göra kostprogram åt mig. Längre än så hade jag inte tänkt.

Några dagar senare blev jag uppringd av Ian som var den PT som skulle ta hand om mig. Vi bokade en tid och det är en underdrift att påstå att jag var nervös och hade ångest. Jag var banne mig döende kändes det som. Ian började med att fråga ut mig om mina mål och jag tror jag sa att jag vill gå ner 40 kilo och bli lite starkare. Han ställde massor med frågor som jag antagligen svarade på men jag tyckte att det var så jobbigt att sitta där. Men samtidigt var jag lite stolt över mig själv ATT jag faktiskt satt där.

Han sa att ha skulle göra ett kostprogram åt mig, att jag skulle ut och gå fort fem dagar i veckan före frukost i minst 45 minuter. Han sa att vi skulle träna på gymmet tre gånger i veckan. Jag blev jätteglad för kostprogrammet. Men började gnälla över morgonpromenaderna. Det där verkade ju jobbigt. Så dumt! Om man vill förändra måste man göra precis allt. Att börja protestera är ju bara korkat. Men jag skyller på att den gamla Barbro var väldigt snabb i sin argumentation och den nya Barbro hade inte kommit igång riktigt ännu. Sen tränade vi en timme och den träningsvärk jag fick av det var så fruktansvärd att jag inte kunde gå normalt på flera dagar.

På min födelsedag fick jag väga och mäta mig. Jag fick veta att maskinen inte klarade av att mäta min mängd fettprocent. Upplyftande information. Men Ian sa att jag skulle klara målet på 40 kilo inom ett år. Nu kommer det inte bli riktigt så för på onsdag har det gått ett år och jag har tappat totalt 33,9 kilo. Resten gör jag mig av med i höst.

Foto:Google

Men vi kom igång Ian och jag. Jag fick kostprogrammet och började lära mig äta på annat sätt. Jag gick på mornarna före frukost och det dröjde inte många veckor innan jag började gå ut varje dag. Jag vaknar inte utan min morgon-PW. Vi tränade tre gånger i veckan och det var tufft och jag fick förstås lite träningsvärk varje gång, men aldrig mer som den där första gången.

Bild Google

Fortsättning följer.

Dela gärna min blogg om du tror att nån du känner vill läsa.

E-posta mig om du vill berätta något eller ställa frågor utan att skriva i kommentarsfältet: inifranochut@outlook.com
Följ mig på Facebook: https://www.facebook.com/barbroa