Jag måste lära mig att ha ADHD

När jag började utredas för ADHD och satte igång att läsa massor och lära mig om diagnosen började jag förstå händelser och annat i mitt liv. Att jag uppfattat mig själv på ett visst sätt och handlat utefter det. Jag hade inte kopplat ihop att vissa saker som hände faktiskt var direkt orsakat av den diagnos jag då inte visste att jag hade.

Jag kan ju till exempel ha väldigt svårt att sortera intryck. Om jag är i ett rum med massor med folk så har jag på nåt vis koll på vad alla gör och pratar om. Jag kan då tappa fokus på det samtal jag är i för att plötsligt hamna i någon annans samtal, eller titta på vad någon annan gör. Det där är ju ganska otrevligt mot den man tappar fokus på. Jag har trott att jag är ointresserad av att höra vad andra säger och att det är därför jag inte orkar lyssna färdigt. Men det är det inte har jag förstått, jag klarar inte av att fokusera särskilt länge. Medicinerna hjälpte mig med det här så det är tråkigt att jag inte klarade att äta medicinen. Det kan ni läsa om här (LÄNK). Fast musik kan hjälpa mig att fokusera. Till exempel nu när jag skriver det här har jag hög musik på och då är det lättare...fast jag har i ärlighetens namn hållit på med det här inlägget i några dagar.

Foto:Google

Nu måste jag alltså försöka lära mig att fokusera, det är nästan omöjligt, så då måste jag försöka få andra att förstå att jag inte tappar fokus med flit. Alternativt kan jag undvika platser där det händer mycket. Men då skulle jag bli galen av leda. Jag tycker nämligen om när det händer mycket. Jag gillar att ha mycket folk omkring mig. Hur ska jag hitta balansen i det?

En annan sak är hyperaktiviteten. När jag mått bra och haft lättare hypomaniskov så har jag tagit på mig massor med jobb, engagerat mig i allt möjligt och tyckt att jag har haft energi att göra precis allt. Jag var under flera år aktiv i mina söners idrottsförening, trots att jag samtidigt jobbade heltid och var ensamstående med killarna. Ett tag hade jag jobb i Västerås och då pendlade jag också vilket tog tid osv osv.

Bild:Google

Sen har jag brakat ihop...gång på gång på gång...och jag har inte fattat att det hängt ihop och att det inte berodde på mig som person utan på att jag faktiskt burit på en NPF-diagnos hela livet. Jag fattade verkligen ingenting! Så när psykologen sa att jag borde utredas för ADHD trodde jag hon skämtade. Det kan ni läsa om här (LÄNK)

Men det var sant. Fast nu känner jag att jag själv har nonchalerat det lite och tänkt att det ju är bra att jag vet men att jag sen rusar på som vanligt. Fast det går inte! Jag måste lära mig att jag inte kan vara överaktiv för då kommer det surt efter. Jag måste spara energi när jag har den, för att kunna klara mig när energin tar slut. För det gör den, det kan ske från ena dagen till den andra och jag får inte nån förvarning.

Så nu håller jag på att lära mig. Lära mig säga nej fast det är nåt jag kan klara. För om jag är den som tar på mig allt möjligt så är jag den som blir sjuk till slut. Stort som smått. Jag ska sålla i det som dyker upp. Jag måste lära mig att koppla bort vissa saker som inte är superviktiga.

Bild:Nina Hemmingsson

Sen måste jag lära mig att stå för min diagnos. Ibland när jag säger att jag inte klarar en grej utan svårigheter eller att jag tycker det blir jobbigt så tror folk inte på mig eller tar mig inte på så stort allvar och då kan jag också skämta bort det lite. För visst skulle jag fixa det om jag bara ansträngde mig, och ja det skulle jag, men jag får inte göra det. Jag måste acceptera att vissa kanske inte tror mig eller inte förstår. Det är inte dom det handlar om. Det handlar om mig och min hälsa och den är väldigt skör har jag förstått.

Och egentligen handlar det också om att jag måste lära mig att säga att jag har ADHD och därför är det där svårt för mig osv. Det är nog det svåraste, att jag själv måste ta diagnosen på allvar. 

Jag lär mig hela tiden och det är bara jag som kan avgöra vad jag ska göra - ingen annan.

Bild:Google