Ångestskola

Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Olika mycket olika perioder. Det jag inte förstod när jag var liten var att inte alla kände som jag. Min läkare sa nyligen att barn inte kan formulera ångest. Vi pratade inte om specifika åldrar då, men jag vet att jag själv kunde sätta ord på det i ganska låg ålder. Men bara för mig själv.

Jag hade knep för att dämpa ångesten. Jag försökte lista ut vad den berodde på och om jag kom på det kunde ångesten lägga sig lite. Men den kom förstås tillbaka. Idag kan man ju tycka en massa saker om det där, att jag borde sagt något till nån, eller att någon skulle uppmärksamma att jag inte mådde bra osv, men det var inte på det viset. Jag visade aldrig något, fråga mig inte varför, men så var det bara. Så det vilar ingen skuld på någon annan. Jag vill bara berätta hur det var.

Jag fick panikångest för några år sedan, och en läkare förklarade för mig vad det var. Då kunde jag minnas att jag nånstans kring där mina barn föddes hade mina första attacker av panikångest. Sen har de kommit och gått i olika situationer. Lugn tillvaro - få attacker, stressigare tillvaro - fler attacker.

Hösten 2011 fick jag diagnosen paniksyndrom och jag blev sjukskriven. Jag kunde inte hantera attackerna och gick hos psykolog A på vårdcentralen och fick KBT-behandling. Hur det slutade kan ni läsa om i mitt inlägg ADHD? Skojar du?

Jag försökte länge få hjälp med vad attackerna kommer i från. Vad beror dom på? Varför får just jag det här? Men jag har slutat för det går inte att lista ut. Och om jag skulle komma på det, så spelar det ingen roll. Jag har dom med mig resten av livet ändå antagligen. Mer eller mindre. Jag måste i stället komma på sätt att hantera dem. Psykolog A sa att jag skulle välkomna och omfamna dem. Vi pratade om det där och kom fram till att jag nog inte ville ta det så långt. Acceptans fick duga så länge. Det är jobbigt, men jag är inte längre rädd att jag ska dö.

Dom som känner mig vet att jag har självdistans och inga problem att skratta åt mig själv. I det värsta mörkret var det kanske inte lika lätt förstås. Men jag vill att ni läser det här som fakta om mig. Jag beklagar mig inte och jag har till ganska stor del accepterat det här.

Det jag hoppas att jag kan åstadkomma med att berätta är att hjälpa någon som mår dåligt att våga berätta och söka hjälp.

Klicka gärna på länkarna nedan och läs mer.

Ångest    Panikångest    Paniksyndrom

Bild:Google Nina Hemmingsson